Nu var det dax igen, att skriva av sig lite. Jag fixade bloggen snabbt vid datan förut också, det blev ju lite bättre iaf? Skitsamma..
Jag såg på The Perks of Being a Wallflower idag också; den bästa film jag sett. Är det bara jag som brukar få en sån där konstig känsla i bröstet när jag kollar på såna filmer? Såna där filmer med miljarder känslor, nästan som om man kännder dom själv. Ibland får jag en konstig tanke om att det är så jag vill ha det, som i såna filmer. The Perks of Being a Wallflower, Remember Me, Dear John. Varesig dom slutar sorgligt eller inte, så är sluten alltid fina. Det lixom knyter allt samman, att det är det som allt lett upp till. Medan jag bara känner mig vilse. Allt är som en stor fet röra i huvudet och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Allt är kaos och jag vill bara lägga mig som en skrikande boll på marken. Jag fattar ingenting som händer längre. Inget känns genuint kul längre, som om jag faktiskt har kul. Det kan kännas bra, lite lättare i bröstet, men det gör lika ont efteråt. Jag har börjat känna den känslan i bröstet i stort sett hela dagarna, att det bara trycker i en väntan på att mitt hjärta ska ge upp för trycket och bara sluta. Jag har börjat få såna tankar, igen. Vad som skulle hända om jag faktiskt försvann, vilka skulle sakna mig? Vilka som faktiskt skulle sakna mig? Jag vet att Natte skulle sakna mig, hoppas jag, och Lina. Jag vill inte lämna dom jag älskar men allt känns så fel, jag borde inte vara här. Mina självskadetankar har kommit nu också, för några dagar sen gick det så långt att jag stod med kniven mot handleden. Men jag vågade inte. Tänk om jag skulle bli beroende igen? Det blir mer en vana för mig efter ett tag, skärandet, det blir "nu finns det ingen anledning att sluta". Jag försöker se små, bra, fina saker med livet, men jag hittar inte tillräckligt. Hela min vecka är proppfylld med saker att göra, för jag vill inte bli sittandes och stirra i intet för det är då jag börjar tänka.

Jag tror ärligt talat att jag inte orkar mer snart...