Nu var det dax igen, att skriva av sig lite. Jag fixade bloggen snabbt vid datan förut också, det blev ju lite bättre iaf? Skitsamma..
Jag såg på The Perks of Being a Wallflower idag också; den bästa film jag sett. Är det bara jag som brukar få en sån där konstig känsla i bröstet när jag kollar på såna filmer? Såna där filmer med miljarder känslor, nästan som om man kännder dom själv. Ibland får jag en konstig tanke om att det är så jag vill ha det, som i såna filmer. The Perks of Being a Wallflower, Remember Me, Dear John. Varesig dom slutar sorgligt eller inte, så är sluten alltid fina. Det lixom knyter allt samman, att det är det som allt lett upp till. Medan jag bara känner mig vilse. Allt är som en stor fet röra i huvudet och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Allt är kaos och jag vill bara lägga mig som en skrikande boll på marken. Jag fattar ingenting som händer längre. Inget känns genuint kul längre, som om jag faktiskt har kul. Det kan kännas bra, lite lättare i bröstet, men det gör lika ont efteråt. Jag har börjat känna den känslan i bröstet i stort sett hela dagarna, att det bara trycker i en väntan på att mitt hjärta ska ge upp för trycket och bara sluta. Jag har börjat få såna tankar, igen. Vad som skulle hända om jag faktiskt försvann, vilka skulle sakna mig? Vilka som faktiskt skulle sakna mig? Jag vet att Natte skulle sakna mig, hoppas jag, och Lina. Jag vill inte lämna dom jag älskar men allt känns så fel, jag borde inte vara här. Mina självskadetankar har kommit nu också, för några dagar sen gick det så långt att jag stod med kniven mot handleden. Men jag vågade inte. Tänk om jag skulle bli beroende igen? Det blir mer en vana för mig efter ett tag, skärandet, det blir "nu finns det ingen anledning att sluta". Jag försöker se små, bra, fina saker med livet, men jag hittar inte tillräckligt. Hela min vecka är proppfylld med saker att göra, för jag vill inte bli sittandes och stirra i intet för det är då jag börjar tänka.

Jag tror ärligt talat att jag inte orkar mer snart...

God dag, eller god morgon kanske jag ska skriva eftersom klockan är över sex på morgonen. Jag vill egentligen inte vara vaken nu, för jag försökte sova, men det gick inte. Jag var uppe till typ halv fyra för jag fastnade i läsandet såklart, och när jag försökte sova så fick jag ont i magen istället. Inte riktigt så illa att jag måste spy, men ändå inte så illa att det bara var ångest. Kanske en blandning? Fast mest ångest skulle jag tro. Fast jag mår lite illa, men jag varken sover eller äter vettigt så det är väll inte så konstigt. Jag ska till praktiken idag men jag är inte så pepp egentligen, mest för att jag e trött på allt annat. Själva praktiken är bra, det är roligt och alla är snälla, men jag känner mig nästan inte ett dugg pepp eller inspirerad. Vilket är en nackdel när det är just konst jag håller på med där.
Jag skapade väll mest denna random blogg för att jag vill skriva av mig ordentligt, jag har inte gjort det på ett tag. Väldigt länge faktiskt...
Det har hänt så himla mycket på bara några dagar nu.
I Måndags var syrran på konsert och hennes kompis som hon var med lämnade henne där efteråt, och syrran hittade inte så bra. (hon kom ju lyckligtvis ihåg vägen nu annars hade jag inte tvekat att hämta henne). Men jag var så arg, chockad och rädd. Jag och mamma fick inte tag på syrran först heller, jag var så nära på att falla in i ren panik. Vad som helst kunde ju hända, speciellt inne i Stockholm väldigt sent på kvällen. Jag ringde hennes kompis för att se om hon var med Syrran, om hon iaf visste vart hon var. Jag fick ett svar i stil med: "Hon sa att hon skulle dra hem sen försvann hon, och jag kunde ju inte stå där hela kvällen jag ska till Olly's hotell och kanske träffa honom!" sen fangirlade hon i mitt öra och jag orkade inte att hon gjorde det när vad som helst kunde hänt min syster. (jag dampade sen på henne via sms) Så jag la på, sen lyckades jag få tag på syrran och hon fick prata med mamma och hon hittade ju till slut hem. Jag vet att jag säkert överreagerar, och att jag får henne att låta som ett litet barn (även om hon är 17). Men jag älskar henne mer än något annat i hela denna värld, och jag va så jävla rädd..
Sen kom mamma hem från jobbet igår, och det hinner inte ens gå fem minuter innan hon skriker på mig och syster min (med munnen full av mat dessutom ew). I alla fall det va ju att disken inte var undanplockad när hon klev innanför dörren. Jag och syrran hade precis ätit klart det vi lagat, och jag skojar inte, typ fem minuter innan hon kom var jag klar. Så ja, då stog våra kastruller och stekpannor fortfarande framme på diskbänken. När hon skrek att hon skulle höja hyran jag betalar för att jag lämnat disk framme i tjugo minuter (femton av dom innan hon ens var hemma), så försökte jag hålla mig lugn. Jag ville inte börja skrika, morra, gnälla, så jag höll mig neutral. Sen började hon trigga mig, genom att härma det jag sa på något hånfullt sätt hon tyckte var likt min röst, och då orkade jag inte hålla mig lugn längre. Jag blev arg och sa säkert massa dumma saker jag inte ångrar ändå, för jag försökte faktiskt ta det på ett moget sätt. Och när hon fick den reaktion hon ville (eller nu vad hennes mening var med att bete sig omognare än en femåring) så började hon ju dra upp alla andra femtiotusentalsmiljarder saker jag gjort fel i hela mitt liv. Varför inte när vi ändå håller på lixom? Och då kom det ju upp att för en vecka sen hade hon bett mig och syrran ta ut våra strumpor från rummet så hon kunde tvätta dom. (vi typ delar strumpor alla tre och det fanns väll typ inga rena kvar.) Och hon tog upp det nu då för att hon hade en tvätt tid i tvättstugan. Alltså visst, jag kunde ha tagit ut strumporna till henne på en gång för en vecka sen. Men problemet är just det, att rota igenom mitt rum. För det är äckligt där inne, jag vet att det är det. Det är inte städat ordentligt på månader och det är saker på hela mitt golvt, man ser det knappt förutom den lilla gång jag gjort. Det är äckligt och jag skäms, det är jobbigt. Så jag erbjöd att jag kunde lägga ut strumporna till henne på kvällen när jag kom hem (jag skulle till åby), för då kunde jag plocka undan en del kläder också. Jag vill ha tid på mig, några timmar, med att gå igenom mina kläder just för att det är jobbigt. Och när vi hade denna "konversation" skulle jag gå till åby om typ fem minuter. Då sa hon ju att tvätt tiden redan skulle vara slut. Men mitt svar var något som; "Men du har ju redan strumpor i tvättkorgen så om du tvättar dom kan jag tvätta strumporna på mitt rum ,tillsammans med några plagg jag behöver tvätta, sen i tvättmaskinen vi har uppe hos oss. Men det dög ju inte och jag försökte förklara att det är jobbigt i rummet, men hon gick bara ut och rökte. Då skrek jag några olämpliga förolämpningar och stack till åby, jag ångrar fortfarande inget jag säger hur elakt det än låter.
Jag och syrran fixade iaf undan disken i vilket fall som helst.
Nu låter jag som värsta okänsliga bitchen, men alltså tro mig, jag förstår ungefär hur mamma känner. Hon jobbar mycket, har det struligt med exet, två tonåringar hon tror inte bryr sig och säkert massa fler anledningar. I get it; det är stressigt och jobbigt. Men hon behöver inte ta ut minsta aggression på mig, jag behöver inte mer skuldkänslor av att jag är en börda.
Sen är det massa småsaker som gör att allt bara spricker: i Måndags missade jag bussen från stallet så jag ringde mammas kille och frågade om han kunde hämta mig, så jag skulle slippa vänta i en timme på nästa buss. Det va inte att han hämtade mig som var jobbigt, för jag tror inte han hade nått jätte emot det, utan det var delen att jag missade bussen från början som gav mig ångest. Sen fick jag reda på att det antagligen kommer bli snö på Torsdag, och jag har ingen vinterjacka, eller jacka i huvudtaget, och mina pengar kommer på Fredag. Jag kan ju bara slippa gå ut på Torsdag, men problemet är att jag har stallpass på morgonen och kommer antagligen vara där hela förmiddan. Och jag har inte ens någon stalljacka.
Töntigt va?

Nu ska jag inte skriva allt i ett inlägg, jag vet inte ens om nån faktiskt kommer läsa allt. Jag kommer nog använda denna blogg fler gånger.
Men vill bara skriva om några personer som betyder massor också:

Natte såklart. För hon är den bästa systern i hela världen. Jag vet att vi aldrig säger 'jag älskar dig' åh sånt till varandra, men jag älskar henne verkligen. När vi bara sitter på hennes rum och inte gör mer än att fangirla över one direction och prata strunt, det är nog mina favoritstunder i livet.

Lina för hon är den bästa kompisen en Loppa kan önska sig. Jag visar det så himla dåligt men hon betyder så jävla mycket, jag älskar henne något enormt. Jag älskar att hon står ut med mina humörsvängningar och stannar no matter what.

Hannes bara för att jag får prata av mig mot henne och för att hon bara är så jävla underbar.

Cornelia för vårat roll. Det kanske låter skumt, men det rollet får mig i stort sett alltid på bättre humör. Som en höjdpunkten på dagen, det är hennes svar. Det betyder verkligen.

Linnéa jag känner inte dig så bra än, men bara det att du finns där om jag vill prata betyder verkligen så grymt mycket.

Sen Isabell, men han är min katt så han kommer inte läsa detta haha. Min gosiga marshmellow som kan göra mig så irriterad men jag klarar mig inte utan min bögkatt ändå.